Idag är det endast 19 dagar kvar, med denna dagen! 19 dagar är ingenting och redan denna dagen är snart över! Det går så sjuukt snabbt, helt otroligt. Jag kan själv inte fatta att jag faktiskt ska åka hem, att få träffa min familj igen om 19 dagar. Jag är jätte glad att jag ska få träffa min familj igen, mina vänner, vara i minn safety zone ett tag, ha en fantastisk sommar i sverige och äta all god mat. Jag ska inte ljuga, det ska bli jätte kul. Men, jag vill samtigit inte lämna detta. Jag har så otroligt bra vänner här borta att jag själv inte kan förstå hur några av mina bästa vänner befinner sig i Dyersville, Iowa, USA. Det finns mycket jag kommer sakna här i staterna. Jag har ju även fått en tredje familj här borta. N

mligen min bästa vän Anna och hennes familj som jag åte till Arizona med. Det är nog den absolut bästa värdfamiljen en utbytesstudent kan ha, no offense to my hostfamily, men det är så det är. Dom ska ha en utbytesstudent detta äret, alltså i Augusti, och jag är så himla avundsjuk på den blivande utbytesstudenten dom kommer ha. Att vara utbytesstudentär något speciellt, året innan jag åkte var jag ängslig och så himla nyfiken på allting, jag ville bara åka hit och jag längtade hela tiden. Under detta året har jag haft kanske det bästa året i mitt liv, men jag har också haft denna stora saknad året om. Den finns liksom där hela tiden, jag hade inte hemlängtan allt för ofta, men saknade det gjorde jag. Och nu kommer det vara exakt samma sak, fast tvärt om. Jag kommer sitta hemma i Sverige och sakna allting här borta. Och det är så jobbigt att sakna något som man inte kan få. Det är som att jag skulle bo hos min pappa i ett helt år, och hur mycket jag än ville så kn jag inte bussen på 50 min till mamma, hur mycket jag än saknar henne. Men jag är inte klar i USA, jag kommer komm tillbaka. Min nästa dröm är att få visa min familj allt jag har sett och upplevt här, att min familj inte kunde komma är nog den största besvikelsen under mitt år, inte för att vi inte kunde resa till New York och allt det, men jag ville så himla himla mycket visa min familj en del av mitt liv. Så förhoppninsvis kommer jag tillbaka nästa sommar, med min familj. Jag vill se mina så otroligt bra vänner graduate from Beckmn High School, och visa min familj att jag varit en av all trailblazers på BHS. Jag är rädd, så fruktansvärt rädd för att lämna detta, säga hejdå osv. Men jag är äen så pumped att komma hem till Sverige igen attd et inte ens går att beskiva. det är nog inte många som förstår den känslan förutom utbytesstudenter. Detta året har vart det svåraste året jag levt, men oj vad jag har växt. Jag har gjort så himla mycklet jag aldrig skulle våga göra i Sverige. Jag har fått lära mig och växt så himla mycket, som många aldrig kommer få lära sig och v

xa av. It's been real, but yet it's not over.

Idag är det endast 19 dagar kvar, med denna dagen! 19 dagar är ingenting och redan denna dagen är snart över! Det går så sjuukt snabbt, helt otroligt. Jag kan själv inte fatta att jag faktiskt ska åka hem, att få träffa min familj igen om 19 dagar. Jag är jätte glad att jag ska få träffa min familj igen, mina vänner, vara i minn safety zone ett tag, ha en fantastisk sommar i sverige och äta all god mat. Jag ska inte ljuga, det ska bli jätte kul. Men, jag vill samtigit inte lämna detta. Jag har så otroligt bra vänner här borta att jag själv inte kan förstå hur några av mina bästa vänner befinner sig i Dyersville, Iowa, USA. Det finns mycket jag kommer sakna här i staterna. Jag har ju även fått en tredje familj här borta. N

mligen min bästa vän Anna och hennes familj som jag åte till Arizona med. Det är nog den absolut bästa värdfamiljen en utbytesstudent kan ha, no offense to my hostfamily, men det är så det är. Dom ska ha en utbytesstudent detta äret, alltså i Augusti, och jag är så himla avundsjuk på den blivande utbytesstudenten dom kommer ha. Att vara utbytesstudentär något speciellt, året innan jag åkte var jag ängslig och så himla nyfiken på allting, jag ville bara åka hit och jag längtade hela tiden. Under detta året har jag haft kanske det bästa året i mitt liv, men jag har också haft denna stora saknad året om. Den finns liksom där hela tiden, jag hade inte hemlängtan allt för ofta, men saknade det gjorde jag. Och nu kommer det vara exakt samma sak, fast tvärt om. Jag kommer sitta hemma i Sverige och sakna allting här borta. Och det är så jobbigt att sakna något som man inte kan få. Det är som att jag skulle bo hos min pappa i ett helt år, och hur mycket jag än ville så kn jag inte bussen på 50 min till mamma, hur mycket jag än saknar henne. Men jag är inte klar i USA, jag kommer komm tillbaka. Min nästa dröm är att få visa min familj allt jag har sett och upplevt här, att min familj inte kunde komma är nog den största besvikelsen under mitt år, inte för att vi inte kunde resa till New York och allt det, men jag ville så himla himla mycket visa min familj en del av mitt liv. Så förhoppninsvis kommer jag tillbaka nästa sommar, med min familj. Jag vill se mina så otroligt bra vänner graduate from Beckmn High School, och visa min familj att jag varit en av all trailblazers på BHS. Jag är rädd, så fruktansvärt rädd för att lämna detta, säga hejdå osv. Men jag är äen så pumped att komma hem till Sverige igen attd et inte ens går att beskiva. det är nog inte många som förstår den känslan förutom utbytesstudenter. Detta året har vart det svåraste året jag levt, men oj vad jag har växt. Jag har gjort så himla mycklet jag aldrig skulle våga göra i Sverige. Jag har fått lära mig och växt så himla mycket, som många aldrig kommer få lära sig och v

xa av. It's been real, but yet it's not over.